Vi körde ut till flygfältet med vår bil/vårt hem och togs emot av en glad tjej som gick igenom massa olika alternativ och tillägg till hoppet. Man kan hoppa från 12000 elller 15000 feet och så fanns det alla möjliga kombinationer av foto och video (alltså om man ville ha en fotograf med). Vi valde att strunta i fotografen (skulle resultera i dubbel kostnad) men tog 15000 feet. Allt annat kändes larvigt. Sen var det bara att vänta... och vänta... och vänta. Det tog en evighet innan vi fick på börja klä på oss dräkterna och hoppa in i planet och under den tiden hade vi alla hunnit bygga upp en rejäl dos nervositet. Tillslut blev vi uppropade och fick ta på oss några fula overaller och en varsin sele. Vi blev sen introducerade till varsin instruktör och sen var det bara att gå ombord på ett litet gult flygplan och sätta sig baklänges på en liten bänk. I gruppen var det även 4-5 andra personer, men dom skulle hoppa ut på 12000 ft, så de satt närmast dörren. Instruktörerna började spänna fast oss på deras magar och min instruktör gav lite lugnande ord som att "nu är vi på 7000 ft, inte ens halvvägs". Carros instruktör skämtade tydligen om att hans föräldrar var döda, vilket kan tyckas vara ett konstigt skämt.
Tillslut var vi i alla fall uppe på 12000 ft och de andra började hoppa ut en efter en. Det såg helt sjukt ut att de satte sig på kanten och sen bara sögs ut ur planet. Det kändes inte direkt som en naturlig tillvaro. Vi steg sen alltså 3000 ft till och sen var det äntligen/tyvärr vår tur. Carro var först med att sugas ut, sen Theo och tillsist jag. Den kändes helt sjukt att sitta där på kanten, le lite in mot en kamera och sen tillsist kastas ner mot jorden. Det var ett sånt sjukt sug när man flög ut från planet, vi gjorde någon volt och sen föll vi ner i 200 km/h i ca 50 sekunder. Jorden blev sakta större och molnen närmade sig. De första sekunderna var mest förvirrande och panikslagna men sen vande man sig och insåg att det var sjukt kul att flyga (för det var så det kändes). Jag blev nästan besviken när fallskärmen fälldes ut, även om en lite stillsamt nedsinglande mot staden inte kändes helt fel. Då var det mer som att man bara hängde där och tittade ner på alla pyttesmå bilar och människor där nere. Som tur var landade vi alla tre välbehållna och exalterade, och nu återstår bara att se när nästa hopp blir!
Tack Henke för denna ingående beskrivning av upplevelsen...not, det bara knöt sig i magen, tur att jag inte visste om äventyret innan!!! Ha det fortsatt jättesuperduper!!!
SvaraRaderaKram Cecilia
Hej, hur lång är er "Bucket list" egentligen, vad ni försöker att knäppa i en lista på bara ett par månader, tar normalt en "lifetime" för att åstadkomma. Vi kan bara ser fram emot era aventyr som väntar, stor kram och tack för att ni dela med er, Eric
SvaraRadera