Theo 21 år!

I förrgår var det inte vilken dag som helst, utan inget mindre än Theos födelsedag! Vi började den med en tidig morgon för att betala för hostelet... Mindre roligt. Men det fortsatte desto bättre med frukostlyx ute för att fira. Kändes riktigt lyxigt med färskpressad juice, cappucino, grönsaker och gott bröd till skillnad från våra lilla hopkok i det alldeles för trånga köket (även om jag ibland kan längta efter havregrynsgröten..). Tyvärr var inte vädret på Theos sida, då han önskat sig en dag på stranden, utan det mulnade på och blåste friskt. Så vi tog bussen in mot stan istället för att roa oss. Stannade först till i Bondi Junktion där det fanns en stor galleria och strosade omkring där ett tag, och hann med en fika förstås. Därefter tog vi tåget till city för ännu mer strosande, fönstershopping, riktig shopping, och avslutningsvis en födelsedagsmiddag och öl. Riktigt mysigt! När vi var mätta och glada tog vi tåget tillbaka ut till Bondi, men vilade inte särskilt länge på rummet utan gav oss ut igen. Ingen födelsedag utan tårta ju! Så sagt och gjort, det finns ett supermysigt litet kafé längre ner på gatan som är specialiserade på choklad (kommentar överflödig) dit vi gick för att spendera de sista timmarna av födelsedagen. Chokladdoppade jordgubbar, brownie som kunde doppas i smält choklad, cappucinos och te fick vi i oss innan vi blev nöjda. Men så nöjda sedan! Obeskrivligt bra avslut på en riktig lyxdag. Men så firar vi ju inte födelsedagar varje dag precis.

Sydney + a lot of bilder.

För lite mer än en vecka sedan flög vi tillbaka till Australien och landade i Sydney denna gång. Vi började med fem dagar inne i city på ett inte allt för charmigt hostel, men som tur var var vädret till vår fördel (till skillnad mot vad ni verkar ha hört hemma med tanke på alla oroliga sms om regnstormar) och vi kunde spendera det mesta av tiden utomhus. Redan dagen efter att vi kom dit var det dags för något roligt, som iallafall killarna näst intill längtad ihjäl sig efter, nämligen Future Music Festival. Dagen till ära strålade solen och hela stan fylldes av festivalförväntandes ungdomar. Den gick av stapeln lite utanför stan så alla fraktades dit likt djur ihopträngda i bussar, och när vi kom till arenan där festivalbyn byggts upp väntade en smärre evighet av köande. Men vi klagade inte, och så småningom fick vi våra vip-band och kunde gå in. Området var verkligen enormt! För att vara en endagsfestival var den verkligen påkostad med två monsterscener, massor av mindre dj-scener och flera tält, plus alla vip- och firstclass-områden. Vi hade kostat på oss vip som sagt och fick alltså tillgång till all den lyx det innebar (dvs mindre kö till barerna, stolar att sitta på och läktare att se konserterna ifrån om man inte orkade trängas. Men vilken lyx sedan). När vi kom dit var klockan inte mer än strax efter ett, och med tanke på att huvudnumret inte var förrän sent på kvällen hade vi många timmar att döda. Men i solskenet och med allt som hände runt omkring hela tiden gick tiden verkligen fort. Vi såg några mer band också såklart (Gym class heroes, Jessie J, Skrillex, Fatboy slim mfl), men det var inte alltför många vi kände igen/lockades av direkt. 20.30 var det dock dags för det alla väntat på, Swedish House Mafia. Vi trängde oss in i folkmassan och väntade med alla andra tills de kom upp på scen. Och vilken show de bjöd på sen! Killarna var i extas och alla låtar de väntat på spelades, plus en hel del nya dessutom. Alla var dessutom taggade som tusan så det var riktigt roligt, och man kände sig lite stolt som svensk där faktiskt. Det fanns gott om rave helt enkelt, som Henke så fint uttrycker det. När de spelat klart var allt över, och vi var mer eller mindre döda av att ha stått/gått/hoppat i tio timmar i streck, så bussresan hem blev en lugn sådan och sedan sov vi på studs när vi kom hem.

Resten av dagarna inne i stan promenerade vi mest runt och såg oss omkring; operahuset (än en gång; heja sverige!), hamnen, botaniska trädgården, kings cross och så vidare. En dag gick vi på museum och såg en surf-utställning från 50-60-70-talet, och en annan dag åt vi långlunch i en park vid vattnet. Livet var bra helt enkelt. Vi hade verkligen supertur med vädret, varmt och soligt varenda dag! Lite shopping hann vi (jag) med också förstås och redan är problemet hur allt ska få plats när vi åker hem ett faktum… Sista dagen var det mindre soligt så då tog vi tåget en bit utanför stan till IKEA och åt kanelbullar. Fick allt lite hemlängtan då det såg exakt ut som hemma (undrar om inredarna får gå en kurs så att de inte tar ut svängarna för mycket?). Med oss hem fick vi superduperbilliga chokladkakor, fullkornspasta och knäckebröd.

Efter fem dagar i stan tog vi vårt pick och pack och flyttade ut till Bondi Beach, där vi bor nu. Här får vi vår efterlängtade dos av sol och bad, kaffe och surfatmosfären. Eller ja, sol och bad har det inte blivit på några dagar nu då jag dels legat inne och varit sjuk, samt 2 dagar med dåligt väder. Men å andra sidan bokade vi surfcampet en vecka senare, så vi blir kvar här en vecka till och tid att bättra på brännan finns det alltså i överflöd! Själva Bondi är supermysigt med surfare överallt, stranden ett stenkast från där vi bor, god kaffe och bara allmänt härlig stämning. Vi hamnade dessutom i ett rum med en annan svensk, vilket var kul efter lång tid med bara vår lilla trio. Dock så bor det två irländare i rummet också, som förvisso är trevliga men med den lilla defekten att en snarkar som en ångvält varenda natt när de kommer hem från sina barrundor (och slutar inte förrän Theo som sover i överslafen sparkar till hela sängen så att han hamnar ur rytm). Så nu efter tredje natten av för lite sömn investerade vi i öronproppar. Håll tummarna att de hjälper.

Hoppas ni orkade läsa allt! Tror vi får bli lite mer frekventa med skrivandet, blir så mycket att komma ihåg på en gång annars.

Bilder från raftingen.

Skydive!!!!

Det kanske roligaste, häftigaste och läskigaste vi gjorde på Nya Zeeland var att hoppa fallskärm. Jag vet inte vad det är med NZ och äventyr men det verkar som att om man är där, ja då ska man hoppa fallskärm. Alla vi pratade med på hostel skulle/hade gjort det så det var bara att ansluta sig till skaran. Personligen har jag längtat och sett fram emot att hoppa sen i våras men jag vet att för Carro var det snarare tvärtom. Hon hade inte tänkt göra det alls först, men insåg att hon skulle ångra sig om hon inte vågade. Theo var nog en aning nervös men var ändå saker på att han ville (tror jag), så vi bokade in oss på nordön i en stad som heter Taupo (det är tydligen allmänt känt att det är billigare där).

Vi körde ut till flygfältet med vår bil/vårt hem och togs emot av en glad tjej som gick igenom massa olika alternativ och tillägg till hoppet. Man kan hoppa från 12000 elller 15000 feet och så fanns det alla möjliga kombinationer av foto och video (alltså om man ville ha en fotograf med). Vi valde att strunta i fotografen (skulle resultera i dubbel kostnad) men tog 15000 feet. Allt annat kändes larvigt. Sen var det bara att vänta... och vänta... och vänta. Det tog en evighet innan vi fick på börja klä på oss dräkterna och hoppa in i planet och under den tiden hade vi alla hunnit bygga upp en rejäl dos nervositet. Tillslut blev vi uppropade och fick ta på oss några fula overaller och en varsin sele. Vi blev sen introducerade till varsin instruktör och sen var det bara att gå ombord på ett litet gult flygplan och sätta sig baklänges på en liten bänk. I gruppen var det även 4-5 andra personer, men dom skulle hoppa ut på 12000 ft, så de satt närmast dörren. Instruktörerna började spänna fast oss på deras magar och min instruktör gav lite lugnande ord som att "nu är vi på 7000 ft, inte ens halvvägs". Carros instruktör skämtade tydligen om att hans föräldrar var döda, vilket kan tyckas vara ett konstigt skämt.

Tillslut var vi i alla fall uppe på 12000 ft och de andra började hoppa ut en efter en. Det såg helt sjukt ut att de satte sig på kanten och sen bara sögs ut ur planet. Det kändes inte direkt som en naturlig tillvaro. Vi steg sen alltså 3000 ft till och sen var det äntligen/tyvärr vår tur. Carro var först med att sugas ut, sen Theo och tillsist jag. Den kändes helt sjukt att sitta där på kanten, le lite in mot en kamera och sen tillsist kastas ner mot jorden. Det var ett sånt sjukt sug när man flög ut från planet, vi gjorde någon volt och sen föll vi ner i 200 km/h i ca 50 sekunder. Jorden blev sakta större och molnen närmade sig. De första sekunderna var mest förvirrande och panikslagna men sen vande man sig och insåg att det var sjukt kul att flyga (för det var så det kändes). Jag blev nästan besviken när fallskärmen fälldes ut, även om en lite stillsamt nedsinglande mot staden inte kändes helt fel. Då var det mer som att man bara hängde där och tittade ner på alla pyttesmå bilar och människor där nere. Som tur var landade vi alla tre välbehållna och exalterade, och nu återstår bara att se när nästa hopp blir!

Nordön-update!

Efter ca en veckas bilande på sydön tog vi färjan över till Wellington och nordön för andra etappen av roadtrippen. Där hittade vi rakare vägar, lyxigare campingar, mer adrenalin och mer sol! Wellington såg vi tyvärr inte mycket av eftersom vi sov på en camping en bit utanför och när vi sen skulle tillbaka dagen efter för att fika/hitta internet hamnade vi visst i en förort som vi trodde var själva staden, och insåg det inte förrän vi var påväg därifrån.. Men man kan inte få allt! Resan gick sen norrut på jakt efter roliga aktiviter, och vi hamnade i Taupo som var en supermysig liten stad där alla tränade inför Ironman. Inte vi dock, men vad vi gjorde där kräver ett eget inlägg. Sedan vidare till Rotorua där vi stannade i två dagar (trots att hela staden luktade bajs. Den är nämligen omgiven av varma källor, gejsrar och annat som luktar svavel... Vi gjorde misstaget att besöka en "park" där man kunde promenera runt bland varma källor och bubblande lerpooler, ingen rolig upplevelse för luktsinnet kan jag säga! Dock så sägs det att källorna har läkande effekter om man badar i dem, inget vi testade så jag kan tyvärr inte uttala mig mer om den saken.) för bl.a white water rafting och zorb! Raftingen var lite galen faktiskt, det går helt enkelt ut på att man sitter tillsammans med en mindre grupp människor i en gummibåt, i en vild fors, och ska försöka paddla till slutet på forsen och helst inte ramla i på kuppen. Med tanke på att den här forsen innehöll världens högsta "commercially rafted" vattenfall (7 m drop rakt ner) så var det sistnämnda oundvikligt. Och faktiskt den del som var helt klart läskigast, eftersom när vi väl hamnet i vattnet var det inte helt lätt att ta sig upp pga av alla strömmar osv. Men slutet gott allting gott, alla klarade sig mer eller mindre väl. Och efteråt var minnena ändå övervägande positiva och det var allt som allt ruskigt kul!

Zorben å sin sida var en helt annan femma! Där sitter man tillsammans inne i en skitstor gummiboll som är delvis fylld med vatten, medan den rullar nedför en lång backe. Låter inte mycket för världen i text kanske, men obeskrivligt roligt var det iallafall (tyvärr var det över på 30 sek, men ändå). Jättekonstig uppfinning verkligen, men som sagt- kul!

Efter Rotorua skulle vi egentligen västerut mot en stad med grottor, men fördelen med bil var ju att vi kunde bestämma helt själva så vi ändrade oss och fortsatte norrut förbi Aukland och spenderade några nätter vid stranden. Som tur var var vädret med oss den gången och vi fick en hel dag i sol och nästan vindstilla, och även resans första bad i havet! De dagarna var jättehärliga, vi var rätt mättade på äventyr och spenderade mest tid i våra campingstolar i solen eller med promenader på stranden. Vi höll nere tiden i bilen också, eftersom vi inte hade så mycket tid kvar att ta oss tillbaka på så åkte vi heller inte så långt.

Så var det dags att åka tillbaka mot Aukland och till slut lämna tillbaka bilen. Det var inte utan att det kändes lite sorgligt, det var trots allt vårt hem under två veckor. Men tanken på att få sova i en riktig säng, kunna laga mat i mer än en kastrull, duscha varmt osv gjorde det ändå ganska lätt att säga hejdå till skrothögen. I Aukland hade vi bara en och en halv dag, som vi spenderade på bästa sätt. Gick på bio en kväll, besökte hamnen och Volvo Ocean Race-byn, gick på museum, åkte upp i deras Skytower och promenderade allmänt runt mycket i stan. Jag gillade verkligen Aukland! Men alldeles för fort var det dags att åka mot flygplatsen och flyga till Sydney, för nästa etapp på resan.